vinnie

Innan när jag satt i bilen idag så tänkte jag på en sak som hände på en gata i centrala Malmö vid Lugnet förra året. Jag kom cyklade från Värnhems torget och var på väg mot Storgatan. Det var en massa cyklister den dagen och varmt var det. Jag cyklade iallafall på gatan mellan Lugnet och Storgatan. En bil körde ut från höger sida och inte nog med att den körde ut, den körde på en cyklist. Alla stannade till och ut kom chauffören. Under bilen låg mannen som blev påkörd. Alla undrade hur han mådde. Han kom krypandes ut och ställde sig upp. Han hade en massa sår på benen och armarna och blödde rätt mycket. Men han blödde också på ansiktet och i munnen, han var helt röd i hela munnen. Chauffören visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till och var jätte orolig för honom. Hon började fråga vad han hette och vad hans nummer var. Men han bara svarade nej, det behövs inte. Men hon ville se till så att han mådde bra och om någonting skulle hända, så skulle hon stå för det. Hon frågade hur han mådde och han svarade att han mådde bra och att det inte gjorde något. Han var tvungen att bli övertalad för att få hennes nummer och tillslut tog han det. Hans cykel var ju förstörd, hjulen var snea. Men rätt som det var satte han sig på hans cykel och cyklade därifrån på sin vinglade cykel och fullt med blod på sig. Folk var lite chockad eftersom att han tog det så lugnt, som att ingenting hade hänt. Det var ju bra att han ej blev arg, men ändå så skumt.

Igår var det jobb och idag är det också jobb. Men idag kommer det vara lite annorlunda. Under mina tre år på 7-eleven har jag alltid jobbat morgon eller kväll. Men vår butik har också natt öppet och ikväll kunde inte Hugo jobba eftersom han är i Barcelona. Så jag var snäll nog att ta hans pass. Så ikväll blir det första gången jag jobbar natt. Jag vet inte riktigt hur man ska förbereda sig. Borde jag sova nu eller borde jag sova lite senare och vakna strax innnan jag ska till jobbet? Jag har tänkt iallafall att kanske lägga mig vid fyra igen och sedan gå upp vid sju. Sedan äter jag fullkornsbröd och müsli för att få i bra energi. Jag ska inte dricka energidrycker. Och därefter drar jag till jobbet vid tjugo över nio och stannar där tills på sju på morgonen. Det låter så sjukt länge. Men samtidigt tänker jag att det ej kan vara så farligt. Eftersom man ibland är ute och festar så pass sent, som när man till exempel är på Kontrapunkt då har man stannat där till sex på morgonen. Så det borde gå bra. Jaha, vad ska man göra nu då? Haha, jag är förvirrad.

”Ni som älskade mig, nu vet ni varför ni måste lämna mig.” ”Ni som älskade mig, nu vet ni varför ni måste lämna mig.” Oh, vad jag hatar mig själv. Jag vill inte att min familj eller mina närmaste vänner ska sluta älska mig, dem är allt jag har. Men om jag berättar för dem vem jag är, kommer dem att vända ryggen mot mig. Då kommer jag inte ha någon vid min sida. Varför kommer dem göra det? För jag är inte normal som alla andra. Men är jag den enda i detta land som är så här? Finns det inga fler som känner precis samma sak som jag? Jag står inte ut längre, för jag har ingenstans att ta vägen. Vart jag än går är jag bara fel, fel, fel och återigen fel.

Jag har vuxit upp i samma miljö som mina vänner. Jag har en lika kärleksfull familj som min vänner. Jag ser precis ut som alla andra, men det är ändå något som gör att jag skiljer mig från andra. Det syns inte på utsidan men på insidan finns det så mycket som man inte vet om en person. Och inom mig döljer jag en hemlighet som är farlig. En hemlighet som folk inte vill veta av. Man anser att det är en sjukdom och som man borde dödas för. Jag vill kunna leva precis som alla andra, ett liv utan att behöva ljuga för sig själv hela tiden. Jag vill inte leva mitt liv i en lögn, utan leva för den jag är.

”Ni som älskade mig nu vet ni varför ni måste lämna mig.” Det är det enda jag tänker på, varje dag, varje minut. Men jag säger inte till min familj och mina närmaste vänner att sluta älska mig, jag säger heller inte till dem att dem måste lämna mig. Utan dem som säger det, är detta land och samhälle. De får mig att känna mig som en pest. Jag bär på en ”sjukdom”  som andra inte vill få. Min familj kommer att sluta älska mig och dem kommer att vända ryggen mot mig, för att jag, jag kommer bli det svarta fåret i familjen och jag kommer att skämma ut dem. Vår släkt kommer att få en smuts stämpel om dem fortsätter att älska mig.

Vem ska jag söka tröst hos om jag berättar för dem vad det är för hemlighet jag håller inom mig? Ingen, det finns ingen som kommer att vilja krama om mig och säga till mig att det är inget fel på mig. Det kommer bara bli värre och då är jag ett steg närmare döden. Men samtidigt är jag ett steg närmare att vara fri, fri från alla glåpord som kommer följa efter och trycka ner mig. I himlen är alla accepterade och där finns det bara gott och inget ont, det är dit jag vill. Men hur ska jag komma dit? Vad jag känner är en synd, hela jag är en synd på grund av det här. Varför har Gud valt det här ödet till mig? Älskar inte Gud mig? Det verkar inte som det. För annars hade han inte skapat världen så som den är.  Jag ser ingen kärlek med att samhället vill döda mig, inte heller att mina nära och kära kommer att vända ryggen mot mig och låtsas som att jag är ingenting. Jag är och kommer alltid att förbli en som inte är i mängden.

Jag kan böna och be för min familj och vänner att stanna kvar hos mig hur mycket jag vill, men hur stor är chansen att dem kommer det? Den är lika med noll. Att beskriva med ord hur jag känner mig går inte, det finns bara inte. Det enda jag kan säga är att jag känner en stor besvikelse mot allt och alla.

Att vara i den sits som jag är i, är otroligt svårt. Jag vill ha modet att kunna ställa mig upp och säga till folk vem jag är och att jag accepterar det. Men, jag gör ju inte riktigt det.Visst,  jag accepterar mig mer nu än vad jag gjorde innan, men jag har ändå en bra bit kvar. Varför jag inte riktigt kan acceptera mig själv är tack vare allt som sägs om att vara syndabocken, att inte vara som alla andra. Mitt perfekta liv som jag hade hoppats på att jag skulle få leva, är en dröm som jag kan bara kasta bort, för vad är meningen med att fortsätta drömma?

Vad är meningen med livet om alla inte får leva ett lyckligt liv här på jorden? Var är dem goda människorna som jag trodde skulle hjälpa mig? Det är mycket man ifrågasätter sig, men det är klart man gör. När man ser alla andra som har det så lätt för sig blir man irriterad på att det ska vara så svårt för en själv. Att jag skulle vara den enda i detta land som känner så här, måste vara en lögn. Det måste finnas fler än bara jag som känner likadant. Jag kan garantera att det finns flera människor som lever i en lögn. Man intalar sig själv att man är normal, fastän man egentligen är ”onormal” som samhället påstår.

Det värsta med allt det här, är att jag har varken dödat eller våldagit någon, varken stulit eller rånat. Men ändå ska jag få ett straff som har med vad jag känner, hur mina känslor styr mig. Vad har jag gjort för ont? Kan ni säga mig det? ... det finns ingenting att säga, jag kommer inte på en enda orsak till varför  jag ska få ett straff. Om man jämför straffskillnaderna med en som har stulit, får den personen sin höger hand avkapad. Men jag, som känner på ett visst sätt kommer få dödsstraff. Jag vet inte om ni kan se hur stora skillnaderna är, men om ni inte gör det så har jag verkligen ingenting att säga till er.

Jag förtjänar ett värdigt liv precis som du, jag vill kunna älska någon precis som du, jag vill kunna bli accpeterad precis som du. Men i det här livet och så som samhället ser ut, kommer jag inte kunna göra det. Jag hoppas att på senare år, så kommer man att kunna acceptera oss och förstå att vi har ingen sjukdom som kommer ta död på folk. Att vi är precis som du, bara att våra känslor styr oss mot ett annat håll. Samt hoppas jag att vi kommer vara en i mängden och inte dem som är utanför, för ingen ska behöva vara utanför. Vi ska alla stötta varandra och vara glada för varandra.

Eftersom jag inte vill leva mitt liv i en lögn går jag ut med det här brevet. Jag ville inte uttala mig bland folk eftersom då skulle jag ha blivit dödad och att bli dödad av någon annan är inte något man vill. Jag hoppas ni förstår varför jag har gett mig av. Jag har inte gett mig av av själviska skäl, jag har heller inte gett mig av för att jag inte älskar er, för det gör jag innerligt. Jag gav mig av för jag bryr mig om er.

En liten novell jag skrev i gymnasiet hösten 2008

Jag köpte en vinterjacka förra året, som har fleece tyg innanför jackan så att man håller sig varm. Men alla säger till mig att det är ej en vinterjacka eftersom att den är så tunn. Men jag säger hela tiden att den är varm och att jag klarar mig. Men jag tror faktiskt att efter ett års lögn får jag nu ge mig och säga att, jag fryser faktiskt när jag har den jackan. Men den värmer faktiskt lite grann men inte tillräckligt mycket för att man ska kunna slippa all kyla. Så där har ni det, ni hade rätt. Min jacka är ej en vinterjacka, men det är en höstjacka och det kan ni ej ta ifrån mig.

Är hemma nu efter en arbetsdag från kl.15.00-22.00. Inte så farligt, men det är så skönt att vara hemma och att bara sitta på stolen och vila sina ben. Eftersom på mitt jobb har man aldrig paus. Det finns hela tiden saker att göra, så man har inte tid att sitta. Och nu är jag ledig fram tills på fredag, sen ska jag börja jobba igen. Så det ska bli riktigt skönt med några dagars ledighet. Nu är jag så sjukt seg, fan vad gött att sova. Med ett varmt täcke och sedan bara däcka. Men jag orkar knappt dra mig till mitt rum. Jag ska göra det när jag har ork.
Igår var jag ute med mina vänner på första gången, på jag vet inte hur länge. Jag tror vi alla gick tillsammans ut på Kontrapunkt senast, så det var roligt att vi gick ut nu igen. Det togs en massa foton igår av Eurica så här kommer en del bilder.

Nu är det december och i varje affär man går in i hör man julmusik. Det är alla klassiska låtar som; Nu är det jul igen, Feliz Navidad, Last Christmas, All i want for christmas is you och många fler. Men jag kom att tänka på att alla de här låtarna är från 90-talet. Det är alltid samma låtar som spelas varje år. När kom det senast en jullåt? Jag vet faktiskt inte, eftersom det aldrig kommer några nya jullåtar verkar det som. Jag bara undrar, kommer man att lyssna på de här låtarna tills man blir gammal? Kommer inte det bli väldigt utjatat? Redan nu kan jag känna att de går på mina nerver. Det är väl bara att stå ut och gilla läget.

Jag har allt, nästan. Jag har vänner, en familj, ett jobb, en underbar cykel men det är något jag ändå saknar och det är PENGAR!  Jag är i ett stort behov av pengar. Men egentligen vet jag inte vad jag ska göra med pengarna. Eftersom jag har inte riktigt tänkt köpa något, utan vill bara ha pengar på mitt konto ifall att man ska hitta på någonting. Därför försöker jag jobba så mycket som möjligt nu så att jag kommer få en massa pengar sen när lönen kommer i Danmark. Och det bästa är att om man får typ 9000 danska blir det ungefär 12000 i svenska om jag inte har fel. Fan vad gött. Oh, GE MIG PENGAR NU! Det låter som att jag är galen kanske och det kanske jag är. Men som sagt jag vill ha mina pengar. Har jag inte sagt pengar nu ofantligt många gånger? Ska försöka sluta skriva det ordet. Men så idag blir det återigen jobb, inte så roligt. Men i slutändan lönar det sig efter allt slit, för då får jag mina PENGAR! (Det var sista gången jag lovar)

Bild från Nantes, november 2008

Ibland kommer det nya låtar som är så bra att man fastnar för de. De har något speciellt i sig som gör att man sjunker in i den. Det är precis vad Jay-Z feat. Alicia Keys låt Empire Sate of mind har gjort med mig. Det var längesen jag hörde en låt som var så här bra. Den är bara så jädra skön att lyssna på. Den här låten är min favorit för tillfället.

Är det verkligen sant? Jag kan knappt tro det. Jag vaknade nyss och gick ut ur mitt rum på golvet såg jag att det lyste en massa, det var solen som reflekterade. Jag tittade ut genom fönstret och där såg jag min kära sol. Så jädrans gött. Oh, jag blir riktig glad nu. Det var skit längesen jag såg solen titta fram så här mycket. Jag ska verkligen ta vara på den här dagen för det är inte ofta man får se solen under vintern. Hur ska jag ta vara på solen idag då? Jo jag ska nämligen till stan och käka/fika med några vänner och därefter blir det träning vid fem och vid den tiden har solen gått ner. Så det passar perfekt. Haha jag är sjukt glad nu. Man blir så glad av sol.

Idag börjar de första eleverna sin kurs i Barcelona fan vad spännande. Jag vill åka nu! Man tänker att det är så lång tid kvar tills man åker, men det är det också typ. En månad och tjugo dagar. Men det kommer säkert gå fortare än vad man tror. Shit, Barcelona. Jag längtar.

Den här dagen hade vi en liten middag hemma hos oss. Mest för att bara ta det lugnt men också för att fira min födelsedag lite grann och för att syrran kommit hem från Paris. Jag fick presenter av trion Lili, Annie och Nathalie. En bok om Barcelona som kan vara bra att ha när man väl är där nere. Det var en mysig kväll och vi käkade mycket för att inte glömma efterrätten. Vi köpte tre paket glass och tre olika chocklad såser samt marränger, plus Amandas hembakade kladdkaka som var riktigt god. Usch vad mätt man blev efter allt. På kvällen när jag låg i sängen och tittade igenom Barcelona boken kom jag att tänka på mina vänner. Att jag inte kommer få träffa de på fyra månader. Det är riktigt hemskt. Skämt som endast de förstår och andra saker som endast vi har. Fuck vad jag älskar er, era livlösa blygläppar.

Många känner mig. Jag försöker inte påstå att jag är en populär person, men många känner mig. Eller många tror att de känner mig. Många vet vem jag är. Jag är deras vän eller bekant. Jag är alltid trevlig mot folk och första gången jag träffar en person kramar jag. För att det är så jag gör, istället för att skaka hand. Många lägger mig på minnet efter det. Men det gör inte jag ...
Det har hänt så många gånger att personer har kommit fram till mig och sagt: "Hej Vincent, hur är det med dig?". Och jag har bara sagt:"Heeej, jo då det är fint tack hur är det själv". Men i verkliga fallet tänker jag:"Vem fan är den här personen och var har jag träffat honom/henne?". Jag spelar alltid med för att det är pinsamt för mig att inte minnas personen när den andra minns mig så väl. Varför är det så att jag aldrig lägger någon jag träffar första gången på minnet? Är det för att de inte gjort ett så starkt intryck på mig eller är det för att jag tänker att det är den enda gången jag träffar de? Jag vet inte riktigt. För många är jag deras vän eller bekanta som sagt men för mig är de, ja vad ska man säga ... en jag träffat på stan?

För er som inte vet, är jag inte i Malmö just nu och har inte varit det på fyra dagar. Jag är uppe i Stockholm där jag besöker Mania. Har nyss vaknat och känner mig fortfarande seg fastän jag har sovit tio timmar om jag har rätt. Jag känner mig inte glad eller ledsen, jag känner ingenting, jo seg sa jag ju. Framför mig har jag ett fönster där en massa höga träd finns, alla löv är nu nere bara några enstaka bruna löv finns kvar. Tittade nyss på Mania hur hon sover, hon ser inte grann ut haha. Det gör väl ingen när man sover. Usch vad jag känner mig seg. Det får bli en bra frukost nu och sedan en tur på toan.

Fan vad jag inte gillar när det blir höst och vinter. Eller jo, på ett sätt gillar jag det. När man sitter inomhus och tar det lugnt när det är jätte kallt ute och snöar. Men också när man tar sig en promenad i en park och alla träd har så fina färger, skit gött. Men annars är hösten och vintern hemskt. Jag vet inte om det är bara jag, men jag blir så fruktansvärt seg och orkar knappt göra någonting. Precis som hon i "Svenska Hollywood fruar", hennes citat om läppstift.

- Utan läppstift känner jag mig naken, rädd, exposed.

Jag känner exakt likadant fast när jag inte har sol. Därför längtar jag som fan till Barcelona där det kommer vara sol för det mesta, förhoppningsvis. Det är så gött att vakna till en himmelsk blå dag med en massa sol. Nu vaknar man alltid upp till gråa moln och sen vid fyra tiden går solen ner som finns bakom molnen, usch vad det är drygt. Vid sånna här lägen vill jag bara göra något. Som att ta bilen och köra någonstans. Varför inte till Göteborg med mina vänner för en dag? Det hade fan varit skit kul. Hm, det borde man ta och göra faktiskt. Men ja, om man får tillåtelse av sina föräldrar att låna bilen. Men hösten och vintern är spontan årstiden. Det är då när man inte har något att göra som man vill bara göra något som man annars inte gör. Och det är så kul. Fan vad jag blev pepp nu på att åka någonstans. Men jag får inte slösa mer pengar och jag ska ju redan åka. På tisdag åker jag till Stockholm för att träffa Mania. Jag ska stanna där i åtta dagar, det kommer bli en massa 26. Det ska bli riktigt skönt att få göra något annat, än att bara sitta här hemma i Malmö.

Snart ska man iväg på ännu en resa. Men den här gången blir det inte utanför Sverige. Nu blir det av mot huvudstaden, Stockholm. Dit har Mania flyttat för att plugga i tre år. Så jag och Hellen tänkte åka upp och hälsa på henne. Vet inte riktigt hur många dagar det blir. Men max en vecka iallafall. Det ska bli trevligt. Men jag orkar inte vädret där uppe. Det kommer säkerligen vara jätte kallt och det gillar vi inte. Jag fryser redan som fan här nere i Malmö. Tror inte det blir några fler resor efter Stockholm. Sen är det bara att vänta tills januari då jag flyttar till Barcelona, fan vad sjukt!

Satt nyss och kollade igenom mina kommentarer jag har fått under den tiden jag har haft blogg. Vissa har skrivit att inlägg är bra andra försöker få sin blogg hörd och andra skriver bara så onödiga saker. En skriver du är bög och en annan skriver du är en massiv bög. Jag bara tänker okej vad är det de vill ha sagt? Varför måste man behöva säga det till någon som redan vet om det. Den person som skrev att jag är en massiv bög, är bara så jävla skrattretande. Vad fan är en massiv bög? Haha, jag tycker det låter sjukt roligt iallafall. Jag bryr mig inte ett dugg att folk skriver sånt, men jag förstår bara inte hur man orkar. Vad är det man får ut av det? Eller om man går i stan så hör man någon säga högt, bög. Man bara tänker vilka idioter. Ska jag gå runt och säga till varje blatte i stan, ey blatte! Nej, för det ska jag inte. Det är ju så onödigt. Men det värsta är att de som säger skällsord vågar bara säga det genom internet eller när de är i gäng med sina polare. Men när de sedan är ensam då håller de käft. Ah, vilka töntar.

Minns en gång när jag satt med min vän Siri på en parkbänk. Så kom två killar fram till oss och frågade om vi hade en tändare, vi sa nej. Då gick de från oss och efter de sa de bög. Jag sa då bög till dig själv. De båda killarna kom tillbaka och började kaxa sig. De sa, vad fan kalla du oss? Och så slog de mig i huvudet. Jag bara satt där och kollade på de och tänkte vilka idioter. Om de kallar mig bög, varför kan inte jag kalla de det? Usch, blir bara så trött på sånna personer.

Det började med att jag satt och lyssnade på olika låtar igår på youtube. Helt plötsligt fick jag en längtan tillbaka till 90-talet. Jag började leta upp gamla låtar som man lyssnade på när man var liten. Jag hittade en massa låtar med Spice Girls, Lutricia McNeal, Robyn, Paradisio, Backstreet Boys med flera. Alla minnen kom tillbaka. 90-talet var så glatt och man försökte vara så modern. Kläderna var så strikta, rena och väldigt enkla och frisyrerna var kortklippta. Det känns som att under 90-talet var man verkligen ett barn och man var så barnslig precis som man ska vara när man är barn. Ibland undrar jag hur dagens barn har det. Vem har de som idoler? Finns det någon speciell leksak som alla ska ha? Men det känns som om de varken har någon idol eller någon speciellt leksak. Artister är inte lika stora på samma sätt som de var innan. Man köpte alltid OKEJ tidningarna för att få affischer på sina idoler. Man hade sina väggar fulla med affischer. Och för att lyssna på musik var man tvungen att köpa deras skivor eller singlar. Minns ni hur populärt singlar var när man var liten? När man endast ville ha den mest kända låten av en artist, ja då köpte man deras singel. Artister idag blir inte lika promotade som innan. Nu är det ju bara att ladda ner deras skivor eller att söka på youtube. Det är lite synd. Jag saknar den tiden då musik var så stort, det hade en annan betydelse. När man sätter på en gammal dänga och börjar höra melodin början man smått sjunga med. Att man fortfarande kan plocka fram texterna från ingenstans är helt otroligt.

Nu när jag sitter och skriver detta lyssnar jag på Robyn - Show me love. Jag får en massa bilder i huvudet när man var liten. När man var ute på skolgården och spelade kulor, pokémon och lazercaps (pogg som andra kallar det). Vad skulle man med alla kulor till? Vad var meningen med att samla på olika sorters kulor? Haha, roligt var det iallafall. Men sådana saker, det var så populärt att leka med det. Vad leker barn med idag? De är förvuxnade tycker jag. De har den modernaste mobilen och förminskade vuxen kläder. Det är sant. När man tittar på vuxna kläder och barns kläder är de exakt likadana bara att det är olika storlekar. Innan fanns det verkligen skillnad. Det fanns barn kläder, tonårs kläder och vuxen kläder. När man säger att det var bättre innan, kan jag helt instämma på att det är sant. Barn ska vara barn och det var man på 90-talet. Det var en helt annan miljö då. Folk var gladare på något sätt. Hm, ja det var roliga tider det.

Jag minns när vi lämnade syrran på Kastrup och vi började gråta för att hon skulle flytta till Paris och bo där i tre månader. Det skulle bli tomt i huset tänkte jag och att det skulle ta så lång tid tills hon skulle komma hem, eftersom tre månader är ändå ganska länge. Men det har gått snabbare än man räknat med. Redan idag kommer hon hem. De tre långa månaderna var trots allt inte så långa. Vet inte exakt vilken tid hon kommer hem. Men det ska bli kul att se henne. Jag förstår att det kommer kännas väldigt konstigt för henne att komma tillbaka till Sverige, Malmö när hennes hem har varit Paris ett bra tag nu. Imorgon blir det välkomst middag hemma hos oss och samtidigt ska vi fira smått min födelsedag som var i onsdags. Ja, jag har inte sagt att jag fyllde år men det gjorde jag. Nitton år för den delen. Känns inget speciellt. Men iallafall, välkommen hem syrran.

Jag tror inte jag har berättat om hur det gick för mig angående den utbildningen i Barcelona som steward. Jag och Hellen hade ju sökt dit och vi båda kom med. Min syrra har också kommit in. Så alla vi tre kommer flytta till Barcelona den 18 januari. Kursen börjar det datumet men vi åker några dagar innan så att vi lär känna staden lite grann. Det kommer bli riktigt skumt att flytta från mitt älskade Malmö. Lämna sina vänner och sin CYKEL. Vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan min cykel. Jag ska ta vara på varje stund jag har med min cykel innan jag flyttar. Det är riktigt skumt att jag ska flytta kan inte förstå det. Jag ska ha min första lägenhet tillsammans med min syrra och Hellen. Det kommer bli skit skoj. Det är tänkt att vi kommer bo där till april, men det kan hända att vi stannar längre, vilket jag tror att vi kommer göra.

Hola Barcelona!

 ... undrar hur det kommer gå med min sliskiga spanska, den måste bort haha. Jag har blivit så van med min slisk spanska när jag ska härma spanjorer.

Sliten, bakis, trött? Nej inte direkt. Visst det var min födelsedag igår men det blev en lugn dag, precis som jag ville att det skulle vara. Födelsedagen började med att sätta sig framför datorn och logga in på facebook. Därefter går jag in på youtube letar upp happy birthday låten med Stevie wonder och sätter på högsta volym. Där sitter jag ensam och sjunger happy birthday för mig själv medans jag svara tack till de som skrev grattis till mig. Det var rätt trevligt faktiskt. Det blev lite ärenden igår med CSN, var tvungen att fixa papper. På kvällen kom Lili, Annie och Nathalie hem till mig, vi fixade lite käk och tårtor. Det var mysigt och vi snackade en massa skit bara.

Juste jag kom på att när jag vaknade gick jag ner till köket där jag hittade en lapp från mamma. Jag trodde hon skulle skriva grattis på födelsedagen men istället stod det: "häng tvätten, por favor, gracis mama". Jag trodde hon eller rättare sagt hela min familj glömt bort att jag fyllde år. För ingen grattade mig förens åtta på kvällen. Av mamma fick jag ett svensk-spanskt lexikon, det lär jag använda mycket sen.

Imorgon kommer syrran hem från Paris, sjukt att hon har varit där i tre månader nu. Det ska bli kul att ha henne hemma igen. Och på lördag ska vi ha en welcome home dinner och samt fira min födelsedag.