vinnie

”Ni som älskade mig, nu vet ni varför ni måste lämna mig.” ”Ni som älskade mig, nu vet ni varför ni måste lämna mig.” Oh, vad jag hatar mig själv. Jag vill inte att min familj eller mina närmaste vänner ska sluta älska mig, dem är allt jag har. Men om jag berättar för dem vem jag är, kommer dem att vända ryggen mot mig. Då kommer jag inte ha någon vid min sida. Varför kommer dem göra det? För jag är inte normal som alla andra. Men är jag den enda i detta land som är så här? Finns det inga fler som känner precis samma sak som jag? Jag står inte ut längre, för jag har ingenstans att ta vägen. Vart jag än går är jag bara fel, fel, fel och återigen fel.

Jag har vuxit upp i samma miljö som mina vänner. Jag har en lika kärleksfull familj som min vänner. Jag ser precis ut som alla andra, men det är ändå något som gör att jag skiljer mig från andra. Det syns inte på utsidan men på insidan finns det så mycket som man inte vet om en person. Och inom mig döljer jag en hemlighet som är farlig. En hemlighet som folk inte vill veta av. Man anser att det är en sjukdom och som man borde dödas för. Jag vill kunna leva precis som alla andra, ett liv utan att behöva ljuga för sig själv hela tiden. Jag vill inte leva mitt liv i en lögn, utan leva för den jag är.

”Ni som älskade mig nu vet ni varför ni måste lämna mig.” Det är det enda jag tänker på, varje dag, varje minut. Men jag säger inte till min familj och mina närmaste vänner att sluta älska mig, jag säger heller inte till dem att dem måste lämna mig. Utan dem som säger det, är detta land och samhälle. De får mig att känna mig som en pest. Jag bär på en ”sjukdom”  som andra inte vill få. Min familj kommer att sluta älska mig och dem kommer att vända ryggen mot mig, för att jag, jag kommer bli det svarta fåret i familjen och jag kommer att skämma ut dem. Vår släkt kommer att få en smuts stämpel om dem fortsätter att älska mig.

Vem ska jag söka tröst hos om jag berättar för dem vad det är för hemlighet jag håller inom mig? Ingen, det finns ingen som kommer att vilja krama om mig och säga till mig att det är inget fel på mig. Det kommer bara bli värre och då är jag ett steg närmare döden. Men samtidigt är jag ett steg närmare att vara fri, fri från alla glåpord som kommer följa efter och trycka ner mig. I himlen är alla accepterade och där finns det bara gott och inget ont, det är dit jag vill. Men hur ska jag komma dit? Vad jag känner är en synd, hela jag är en synd på grund av det här. Varför har Gud valt det här ödet till mig? Älskar inte Gud mig? Det verkar inte som det. För annars hade han inte skapat världen så som den är.  Jag ser ingen kärlek med att samhället vill döda mig, inte heller att mina nära och kära kommer att vända ryggen mot mig och låtsas som att jag är ingenting. Jag är och kommer alltid att förbli en som inte är i mängden.

Jag kan böna och be för min familj och vänner att stanna kvar hos mig hur mycket jag vill, men hur stor är chansen att dem kommer det? Den är lika med noll. Att beskriva med ord hur jag känner mig går inte, det finns bara inte. Det enda jag kan säga är att jag känner en stor besvikelse mot allt och alla.

Att vara i den sits som jag är i, är otroligt svårt. Jag vill ha modet att kunna ställa mig upp och säga till folk vem jag är och att jag accepterar det. Men, jag gör ju inte riktigt det.Visst,  jag accepterar mig mer nu än vad jag gjorde innan, men jag har ändå en bra bit kvar. Varför jag inte riktigt kan acceptera mig själv är tack vare allt som sägs om att vara syndabocken, att inte vara som alla andra. Mitt perfekta liv som jag hade hoppats på att jag skulle få leva, är en dröm som jag kan bara kasta bort, för vad är meningen med att fortsätta drömma?

Vad är meningen med livet om alla inte får leva ett lyckligt liv här på jorden? Var är dem goda människorna som jag trodde skulle hjälpa mig? Det är mycket man ifrågasätter sig, men det är klart man gör. När man ser alla andra som har det så lätt för sig blir man irriterad på att det ska vara så svårt för en själv. Att jag skulle vara den enda i detta land som känner så här, måste vara en lögn. Det måste finnas fler än bara jag som känner likadant. Jag kan garantera att det finns flera människor som lever i en lögn. Man intalar sig själv att man är normal, fastän man egentligen är ”onormal” som samhället påstår.

Det värsta med allt det här, är att jag har varken dödat eller våldagit någon, varken stulit eller rånat. Men ändå ska jag få ett straff som har med vad jag känner, hur mina känslor styr mig. Vad har jag gjort för ont? Kan ni säga mig det? ... det finns ingenting att säga, jag kommer inte på en enda orsak till varför  jag ska få ett straff. Om man jämför straffskillnaderna med en som har stulit, får den personen sin höger hand avkapad. Men jag, som känner på ett visst sätt kommer få dödsstraff. Jag vet inte om ni kan se hur stora skillnaderna är, men om ni inte gör det så har jag verkligen ingenting att säga till er.

Jag förtjänar ett värdigt liv precis som du, jag vill kunna älska någon precis som du, jag vill kunna bli accpeterad precis som du. Men i det här livet och så som samhället ser ut, kommer jag inte kunna göra det. Jag hoppas att på senare år, så kommer man att kunna acceptera oss och förstå att vi har ingen sjukdom som kommer ta död på folk. Att vi är precis som du, bara att våra känslor styr oss mot ett annat håll. Samt hoppas jag att vi kommer vara en i mängden och inte dem som är utanför, för ingen ska behöva vara utanför. Vi ska alla stötta varandra och vara glada för varandra.

Eftersom jag inte vill leva mitt liv i en lögn går jag ut med det här brevet. Jag ville inte uttala mig bland folk eftersom då skulle jag ha blivit dödad och att bli dödad av någon annan är inte något man vill. Jag hoppas ni förstår varför jag har gett mig av. Jag har inte gett mig av av själviska skäl, jag har heller inte gett mig av för att jag inte älskar er, för det gör jag innerligt. Jag gav mig av för jag bryr mig om er.

En liten novell jag skrev i gymnasiet hösten 2008