vinnie

I vanliga fall brukar jag sitta på andra våningen i huset när jag ska in på datorn. Men nu sitter jag faktiskt nere i vardagsrummet och skriver ifrån min och syrrans första bärbara dator. Hur skumt som helst. Men jag använder inte pekskärmen, vi hade en mus i en låda och den fick jag av pappa för att det är mycket lättare att hantera datorn då. Det är skit bra. Det är en HP dator och det var faktiskt Annie som fick mig att köpa den. Jag hade först tänkt att köpa en mini dator men Annie sa att den här var mycket bättre och det sa han som hjälpte oss också inne Siba. Kostnaden för både datorn och försäkringen blev 8300 kronor eller något inne på Siba. Men på ONOFF kostade endast datorn 10500 kronor, sjukt! Tänk att det är så stora prisskillnader. Jag är väldigt nöjd med datorn och den ser väldigt sofistikerad ut och det tycker jag om. Annie ska ha tack som hjälpte mig. Jag får ta foton och visa hur den ser ut. Men det får bli en annan dag.

Juste mellandagsrean i år suger. Det finns ingenting vettigt att köpa. Det enda som var bra att köpa var en jacka jag har velat ha hela hösten som fanns på Spirit Stores. Den kostade 3000 kronor och hade ej tillräckligt mycket pengar för att köpa den. Därför tänkte jag köpa den nu under rean, men nej nej. Den var slutsåld, så jävla surt.

Då var det åter dags för ännu en jul. Min nittonde jul som jag firar i år. För varje jul som kommer blir det mindre speciellt. Det var mer roligt innan när man var liten. Man såg fram emot presenterna och man trodde att det kom från tomten och allt var bara mycket trevligare. Det var en härlig miljö. Nu är det som vilken dag som helst tycker jag. Bara att man piffar till det lite. Tycker det känns lite onödigt, men det är nog för att jag inte känner någonting. Klart, jag skulle vilja ha det så som det var förr. När man samlades med släktingar men så blir det ej. Problem mellan pappa och hans syster här i Sverige och sen bor släktingarna i Filippinerna för långt bort. Men det är egentligen inte problemet, det är priset på biljetten dit. Det är trist. Men det är bara att gilla läget. Jag skulle vilja fira jul i Filippinerna nästa år. Jag ska verkligen försöka spara pengar året som kommer. Vi får se hur det kommer gå, för nu ska jag också flytta till Barcelona och det är inte den billigaste staden direkt. Iallafall god jul på alla, hoppas ni har det roligt idag.

Här är bilder från Filippinerna någon gång under 90-talet.

Det var längesen var det så här mycket snö i Malmö. Sist det var så här mycket var i februari 2007, det var då vår dörr var insnöad när jag skulle hem. Så jag var tvungen att gräva mig fram. Det var sjukt. Men som tur har vår dörr ej blivit insnöad i år. Men överlag är det jätte mycket snö. Det är faktiskt kul, men jobbigt att de ej skottar på alla ställen. Om dagar är det jul och jag har ingen julkänsla överhuvudtaget. Jag tycker den här julen har varit rätt dryg faktiskt. Förra året var det mycket juligare. För att då var P3 - Musikhjälpen i Malmö och det var jätte mycket folk i stan och det var mysigt att ha det lilla huset mitt på Gustav. Men i år finns det ingenting, drygt. Och årets Musikhjälpen i Göteborg var jätte trist. Den var inte alls lika bra som förra året. Det känns som att jag har bara klagat på saker och ting än så länge. Men jag kommer inte på något positivt att säga ... jo att jag snart ska få pengar, äntligen!

Innan när jag satt i bilen idag så tänkte jag på en sak som hände på en gata i centrala Malmö vid Lugnet förra året. Jag kom cyklade från Värnhems torget och var på väg mot Storgatan. Det var en massa cyklister den dagen och varmt var det. Jag cyklade iallafall på gatan mellan Lugnet och Storgatan. En bil körde ut från höger sida och inte nog med att den körde ut, den körde på en cyklist. Alla stannade till och ut kom chauffören. Under bilen låg mannen som blev påkörd. Alla undrade hur han mådde. Han kom krypandes ut och ställde sig upp. Han hade en massa sår på benen och armarna och blödde rätt mycket. Men han blödde också på ansiktet och i munnen, han var helt röd i hela munnen. Chauffören visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till och var jätte orolig för honom. Hon började fråga vad han hette och vad hans nummer var. Men han bara svarade nej, det behövs inte. Men hon ville se till så att han mådde bra och om någonting skulle hända, så skulle hon stå för det. Hon frågade hur han mådde och han svarade att han mådde bra och att det inte gjorde något. Han var tvungen att bli övertalad för att få hennes nummer och tillslut tog han det. Hans cykel var ju förstörd, hjulen var snea. Men rätt som det var satte han sig på hans cykel och cyklade därifrån på sin vinglade cykel och fullt med blod på sig. Folk var lite chockad eftersom att han tog det så lugnt, som att ingenting hade hänt. Det var ju bra att han ej blev arg, men ändå så skumt.

Igår var det jobb och idag är det också jobb. Men idag kommer det vara lite annorlunda. Under mina tre år på 7-eleven har jag alltid jobbat morgon eller kväll. Men vår butik har också natt öppet och ikväll kunde inte Hugo jobba eftersom han är i Barcelona. Så jag var snäll nog att ta hans pass. Så ikväll blir det första gången jag jobbar natt. Jag vet inte riktigt hur man ska förbereda sig. Borde jag sova nu eller borde jag sova lite senare och vakna strax innnan jag ska till jobbet? Jag har tänkt iallafall att kanske lägga mig vid fyra igen och sedan gå upp vid sju. Sedan äter jag fullkornsbröd och müsli för att få i bra energi. Jag ska inte dricka energidrycker. Och därefter drar jag till jobbet vid tjugo över nio och stannar där tills på sju på morgonen. Det låter så sjukt länge. Men samtidigt tänker jag att det ej kan vara så farligt. Eftersom man ibland är ute och festar så pass sent, som när man till exempel är på Kontrapunkt då har man stannat där till sex på morgonen. Så det borde gå bra. Jaha, vad ska man göra nu då? Haha, jag är förvirrad.

”Ni som älskade mig, nu vet ni varför ni måste lämna mig.” ”Ni som älskade mig, nu vet ni varför ni måste lämna mig.” Oh, vad jag hatar mig själv. Jag vill inte att min familj eller mina närmaste vänner ska sluta älska mig, dem är allt jag har. Men om jag berättar för dem vem jag är, kommer dem att vända ryggen mot mig. Då kommer jag inte ha någon vid min sida. Varför kommer dem göra det? För jag är inte normal som alla andra. Men är jag den enda i detta land som är så här? Finns det inga fler som känner precis samma sak som jag? Jag står inte ut längre, för jag har ingenstans att ta vägen. Vart jag än går är jag bara fel, fel, fel och återigen fel.

Jag har vuxit upp i samma miljö som mina vänner. Jag har en lika kärleksfull familj som min vänner. Jag ser precis ut som alla andra, men det är ändå något som gör att jag skiljer mig från andra. Det syns inte på utsidan men på insidan finns det så mycket som man inte vet om en person. Och inom mig döljer jag en hemlighet som är farlig. En hemlighet som folk inte vill veta av. Man anser att det är en sjukdom och som man borde dödas för. Jag vill kunna leva precis som alla andra, ett liv utan att behöva ljuga för sig själv hela tiden. Jag vill inte leva mitt liv i en lögn, utan leva för den jag är.

”Ni som älskade mig nu vet ni varför ni måste lämna mig.” Det är det enda jag tänker på, varje dag, varje minut. Men jag säger inte till min familj och mina närmaste vänner att sluta älska mig, jag säger heller inte till dem att dem måste lämna mig. Utan dem som säger det, är detta land och samhälle. De får mig att känna mig som en pest. Jag bär på en ”sjukdom”  som andra inte vill få. Min familj kommer att sluta älska mig och dem kommer att vända ryggen mot mig, för att jag, jag kommer bli det svarta fåret i familjen och jag kommer att skämma ut dem. Vår släkt kommer att få en smuts stämpel om dem fortsätter att älska mig.

Vem ska jag söka tröst hos om jag berättar för dem vad det är för hemlighet jag håller inom mig? Ingen, det finns ingen som kommer att vilja krama om mig och säga till mig att det är inget fel på mig. Det kommer bara bli värre och då är jag ett steg närmare döden. Men samtidigt är jag ett steg närmare att vara fri, fri från alla glåpord som kommer följa efter och trycka ner mig. I himlen är alla accepterade och där finns det bara gott och inget ont, det är dit jag vill. Men hur ska jag komma dit? Vad jag känner är en synd, hela jag är en synd på grund av det här. Varför har Gud valt det här ödet till mig? Älskar inte Gud mig? Det verkar inte som det. För annars hade han inte skapat världen så som den är.  Jag ser ingen kärlek med att samhället vill döda mig, inte heller att mina nära och kära kommer att vända ryggen mot mig och låtsas som att jag är ingenting. Jag är och kommer alltid att förbli en som inte är i mängden.

Jag kan böna och be för min familj och vänner att stanna kvar hos mig hur mycket jag vill, men hur stor är chansen att dem kommer det? Den är lika med noll. Att beskriva med ord hur jag känner mig går inte, det finns bara inte. Det enda jag kan säga är att jag känner en stor besvikelse mot allt och alla.

Att vara i den sits som jag är i, är otroligt svårt. Jag vill ha modet att kunna ställa mig upp och säga till folk vem jag är och att jag accepterar det. Men, jag gör ju inte riktigt det.Visst,  jag accepterar mig mer nu än vad jag gjorde innan, men jag har ändå en bra bit kvar. Varför jag inte riktigt kan acceptera mig själv är tack vare allt som sägs om att vara syndabocken, att inte vara som alla andra. Mitt perfekta liv som jag hade hoppats på att jag skulle få leva, är en dröm som jag kan bara kasta bort, för vad är meningen med att fortsätta drömma?

Vad är meningen med livet om alla inte får leva ett lyckligt liv här på jorden? Var är dem goda människorna som jag trodde skulle hjälpa mig? Det är mycket man ifrågasätter sig, men det är klart man gör. När man ser alla andra som har det så lätt för sig blir man irriterad på att det ska vara så svårt för en själv. Att jag skulle vara den enda i detta land som känner så här, måste vara en lögn. Det måste finnas fler än bara jag som känner likadant. Jag kan garantera att det finns flera människor som lever i en lögn. Man intalar sig själv att man är normal, fastän man egentligen är ”onormal” som samhället påstår.

Det värsta med allt det här, är att jag har varken dödat eller våldagit någon, varken stulit eller rånat. Men ändå ska jag få ett straff som har med vad jag känner, hur mina känslor styr mig. Vad har jag gjort för ont? Kan ni säga mig det? ... det finns ingenting att säga, jag kommer inte på en enda orsak till varför  jag ska få ett straff. Om man jämför straffskillnaderna med en som har stulit, får den personen sin höger hand avkapad. Men jag, som känner på ett visst sätt kommer få dödsstraff. Jag vet inte om ni kan se hur stora skillnaderna är, men om ni inte gör det så har jag verkligen ingenting att säga till er.

Jag förtjänar ett värdigt liv precis som du, jag vill kunna älska någon precis som du, jag vill kunna bli accpeterad precis som du. Men i det här livet och så som samhället ser ut, kommer jag inte kunna göra det. Jag hoppas att på senare år, så kommer man att kunna acceptera oss och förstå att vi har ingen sjukdom som kommer ta död på folk. Att vi är precis som du, bara att våra känslor styr oss mot ett annat håll. Samt hoppas jag att vi kommer vara en i mängden och inte dem som är utanför, för ingen ska behöva vara utanför. Vi ska alla stötta varandra och vara glada för varandra.

Eftersom jag inte vill leva mitt liv i en lögn går jag ut med det här brevet. Jag ville inte uttala mig bland folk eftersom då skulle jag ha blivit dödad och att bli dödad av någon annan är inte något man vill. Jag hoppas ni förstår varför jag har gett mig av. Jag har inte gett mig av av själviska skäl, jag har heller inte gett mig av för att jag inte älskar er, för det gör jag innerligt. Jag gav mig av för jag bryr mig om er.

En liten novell jag skrev i gymnasiet hösten 2008

Jag köpte en vinterjacka förra året, som har fleece tyg innanför jackan så att man håller sig varm. Men alla säger till mig att det är ej en vinterjacka eftersom att den är så tunn. Men jag säger hela tiden att den är varm och att jag klarar mig. Men jag tror faktiskt att efter ett års lögn får jag nu ge mig och säga att, jag fryser faktiskt när jag har den jackan. Men den värmer faktiskt lite grann men inte tillräckligt mycket för att man ska kunna slippa all kyla. Så där har ni det, ni hade rätt. Min jacka är ej en vinterjacka, men det är en höstjacka och det kan ni ej ta ifrån mig.

Är hemma nu efter en arbetsdag från kl.15.00-22.00. Inte så farligt, men det är så skönt att vara hemma och att bara sitta på stolen och vila sina ben. Eftersom på mitt jobb har man aldrig paus. Det finns hela tiden saker att göra, så man har inte tid att sitta. Och nu är jag ledig fram tills på fredag, sen ska jag börja jobba igen. Så det ska bli riktigt skönt med några dagars ledighet. Nu är jag så sjukt seg, fan vad gött att sova. Med ett varmt täcke och sedan bara däcka. Men jag orkar knappt dra mig till mitt rum. Jag ska göra det när jag har ork.
Igår var jag ute med mina vänner på första gången, på jag vet inte hur länge. Jag tror vi alla gick tillsammans ut på Kontrapunkt senast, så det var roligt att vi gick ut nu igen. Det togs en massa foton igår av Eurica så här kommer en del bilder.

Nu är det december och i varje affär man går in i hör man julmusik. Det är alla klassiska låtar som; Nu är det jul igen, Feliz Navidad, Last Christmas, All i want for christmas is you och många fler. Men jag kom att tänka på att alla de här låtarna är från 90-talet. Det är alltid samma låtar som spelas varje år. När kom det senast en jullåt? Jag vet faktiskt inte, eftersom det aldrig kommer några nya jullåtar verkar det som. Jag bara undrar, kommer man att lyssna på de här låtarna tills man blir gammal? Kommer inte det bli väldigt utjatat? Redan nu kan jag känna att de går på mina nerver. Det är väl bara att stå ut och gilla läget.