Studenten om några timmar

Hur är det möjligt? Imorgon gäller det. Jag är inte alls beredd. Som man har längtat till den här dagen och redan imorgon händer det och så fort man vet om det, är det slut. Jag kan inte förstå att skolan har kommit till sitt slut, att jag har gått alla mina tolv år som man ska. Jag kommer ihåg första dan när man började första klass 1997, det var så nervöst. Nu känner jag mig nervös igen, men för att skolan slutar och att det inte finns något man kan luta sig mot som man kunnat göra alla dessa år. Det är så konstigt att nu när vi slutar kommer det börja en ny årskull till höst som ska gå samma runda som vi gjort i tolv år. Men den rundan går så snabbt.

Idag har jag, Iman och Mania kämpat med de två lakan vi ska ha på flaket och blåst upp alla 65 ballonger vi köpt. Våra lakan blev jätte fina tillslut och är nästan identiska lika. Några från EU ettan och tvåan ska sätta upp sakerna på flaket.
Men hur ser nu schemat ut för imorgon. 

- kl.10.00, samling hemma hos Hesho för champange frukost
- kl.12.00, åka in till stan för att vandra runt och sjunga
- kl.13.00, sista måltiden tillsammans på resturang Gustav Adolfs Torg
- kl.15.00, klara med maten, dessert?
- kl.16.00, vandra runt i stan och sjunga
- kl.17.00, fotografering på skolan
- kl.17.30, inlåsta i bibloteket på skolan
- kl.18.00, utsparken börjar
- kl.18.24, vår klass SPEU3 springer ut

SPEU3 tack för alla de här tre åren vi har haft tillsammans. Vi har haft våra små catfights eftersom vi är ju 29 tjejer och ynka 3 killar. Men det har vart roligt. Våra bråk är en del av vår klass anda och våra diskusioner klår allt. Som vi pratar och argumenterar hit och dit och på tal om prat. Är vi den snackigaste klassen som finns. Aldrig kan man få tyst på oss, då Rewa ska försöka få tyst på alla genom att skrika "HÅLL KÄFTEN" , men som inte har varit till någon direkt nytta. Men någon som har varit nytta för klassen har vart Giula, den som har fixat det mesta och har varit vår lilla ledare. Rahima som också försökte på att vara ledare genom att sjunga den irländska låten i ettan, ett minne vi lär aldrig glömma. Det finns så många man kan prata om, men det hade tagit en evighet. SPEU3 vi är en speciell klass och efter våra resor vi gjort har vi kommit närmre varandra. Jag kommer sakna er och när vi ses om 10-15 år på vår återträff kommer det bli så jädrans skoj att se hur alla har förändrats. Återigen tack SPEU3 för de här åren, vi är bäst.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback